Manus av Björn Eriksson
Det bör vara ett av det internationella samarbetets viktigaste syften (…) att se till att det inte blir förskjutningar i den internationella handeln i ogynnsam riktning för de länder som börjat satsa på föroreningsbekämpning (…) ”. Detta sade en talesman för danska UD under våren 1972. Sedan det annonserats att det skulle bli en FN-konferens om miljövård hade mycket vackert sagts om denna konferens, men det framgick väldigt dåligt varför konferensen hade utlysts. Det danska citatet be-rättar om ett skäl: miljöproblem och miljölagstiftning kan rubba den nuvarande balansen i handeln och det vill man undvika.
Fanns det andra skäl?
Hederliga skäl: Samordna splittrat internationellt arbete, påskynda på gående konventionsarbete. FNs egen prestige: Att diskutera och komma överens i vad man trodde vara en ”motherhood issue” skulle kunna hjälpa upp FNs skamfilade ansikte.
Suga upp rörelsen: 1968 kunde försigkomna delar av etablissemanget se att en ny gräsrotsrörelse höll på att ta form, tex i Sverige (66-68 kvick silverdebatt, 67 Palmstiernas bok, 67 Provies, 66-68 fältbiologerna alltmer militanta, Nu-grupperna 68, Aktion Samtal, studentaktivismen mot UKAS, kampanjer för mera u-hjälp parallellt med att FNL-rörelsen gick starkt framåt). Man var pinsamt medveten om att man inte lyckats hitta några metoder att ” kanalisera” FNL-rörelsen, flera försök med gula organisationer hade misslyckats. Förhållandet var liknande i några andra länder ooh kan ha spelat en väsentlig roll för några staters intresse, tex Sveriges. Efterhand som miljörörelsen har växt i flera länder kan allt fler ha börjat hoppas på att den då redan beslutade konferensen skulle ha denna funktion.
Svensk prestige: Skäl till att Sverige tog initiativ till konferensen kan ha varit att stärka Sveriges sviktande internationella prestige.
Föra fram en ny global ideologi: ”Zero Growth Movement” har i USA varit de styrande till stor hjälp för att driva fram en allmän ovilja hon mellanskikten mot arbetarnas krav på högre löner. Man kan säga att den tidigare myten ” löneökningar föder inflationen” mist sin trovärdighet sedan 2:a fasen i Nixons ekonomiska politik slagit fel. Det lönestopp som införts har inte stoppat inflationen, Istället har nu myten ”ökad konsumtion förorenar” ????. Effekten blir att lönerna kan hållas nere och profiterna uppe. Kan denna snitsiga mytbildning föras vidare på global nivå och där hjälpa till att hålla nere tredje världens utvecklingsansträngningar? Jämför Inga Thorssons SNF-uttalande om FNs normativa funktioner.
Våren 1968 tog Sverige i FN initiativ till en konferens om den mänskliga miljön. I tidningen Vi berättar inga Thorsson hur hon kläckte idén. ”På sitt håll planerade Europakommissionen en konferens om de europeiska miljöproblemen i samband med den fortsatte ekonomiska utvecklingen i Europa. På annat håll förberedde ??? en konferens om människan i biosfären. I Rom satt FN:s jordbrukskommission med sina miljöproblem och i Genève arbetade Världshälsoorganisationen med sina.
Då flög det för mig att en världskonferens var nödvändig.”
Jan Mårtensson, generalsekreterare i den svenska nationalkommittén för konferensen, förklarade syftena med konferensen så här:
”Att väcka regeringarnas och den allmänna opinionens intresse för miljöproblemens vikt och angelägenhetsgrad, så att ökad uppmärksamhet ägnas detta ????? vid utformandet av politik och program för den ekonomiska och sociala utvecklingen både i u- och i-länder.
Att identifiera de aspekter av problemen i vilka ????? eller bäst kan lösas genom internationellt samarbete och internationella överenskommelser.
Att beakta frågan hur u-länder, genom ökat internationellt samarbete, kan få särskilda fördelar av att kunnande och erfarenhet uppbådas kring den mänskliga miljöns problem och därigenom göra det möjligt att bland annat förebygga att sådana problem uppstår i u-länderna.
Att stödja de internationella organisationernas arbete på miljövårdsområdet och ge detta en gemensam bas och inriktning.
Att beakta ????? för att möta behovet av vidgade insatser på det nationella, regionala och internationella planet för at begränsa och på sikt motverka miljöförstöringen och skydde och förbättra naturmiljön i människans eget intresse.”
De motiven låter ju vackra och idealistiska. Men man kan också se andra skäl. Martin (?) Carlstein på industriförbundets miljövårdsavdelning sade så här när vi intervjuade honom:
”Om man ser generellt på betyder konferensens resolutioner ingenting för svensk industri, för vi ligger så pass långt före de viljeyttringar som fins i den. Vår miljölagstiftning har pressat fram den ambitionsnivå som konferensen hade och de åtgärder den föreslog långt tidigare. Vi kan se det rent företagsekonomiskt strikt och säga att kan vi få de här åtgärderna genomförda i hela världen, framför allt i industriländerna, så får vi tillfälle att konkurrera på lika villkor som andra länders företag.”
Så kan man alltså se på konferensen ur rent snäv svensk synvinkel. Man kan också vidga lite på perspektivet och se konferensen ur industriländers egoistiska synvinkel.
”Det bör vara ett av det internationella samarbetets viktigaste syften att se till at det inte blir förskjutningar i den internationella handeln i ogynnsam riktning för de länder som börjat satsa på föroreningsbekämpning.” Detta sade en talesman för danska US våren 1972.
Konkretare uttryckt kan man se uttalandet som en sanktion för fortsatt förtryck av u-länderna. Som situationen är nu köper i-länderna råvaror från u-länderna till låga priser. Sedan säljer de färdiga produkter till u-länderna för höga priser. Eftersom u-länderna knappt har någon egen industri är de tvungna att ha det här handelsutbytet med i-länderna, många av dem har också regeringar som håller sig väl med i-länderna och stoppar stora förtjänster i egna fickor. Om u-länderna måste ha samma nivå på miljövård som i länderna försvårar man för dem att bygga upp en egen industri och göra sig fria från den exploatering som handelsutbytet med i-länderna innebär. För i länderna börjar miljövården bli ett villkor att överleva, och de har kunnat bygga upp sin industri genom att skita ner under många år. Men för u länderna innebär krav som ställts efter vad i-länderna har råd med ytterligare ett hinder att bygga upp den industri de behöver.
Mottot för konferensen var ”En enda värld”. Den officiella tanken bakom detta var naturligtvis att miljöproblem drabbar alla och har ett gemensamt intresse av at miljön inte blir förstörd. ???? att miljöförstöring ofta drabbar andra länder förutom det som ?????
Men samtidigt kan mottot hjälpa till att skapa en myt at det inte finns några motsättningar, att vi alla sitter i samma båt och att det inte spelar någon roll vem som är kapten på skutan eller galärslav. Sedan kan man använda myten som försvar för att i-länderna förtrycker u-länderna.
Det finns ingen anledning att inte tro att en av anledningarna till det svenska initiativet är att regeringen är bekymrad över miljösituationen och kanske rentav trodde att man kunde göra något vettigt åt den genom en sådan här internationell konferens. Men det finns också anledning att tro att det inte bara är ???? ligger bakom. Sveriges internationella anseende hade sjunkit ganska kraftigt under 60-talet. Det behövdes något stort och viktigt utspel för att ta tillbaka lite av den förlorade prestigen.
Från olika håll hade kommit beskyllningar at Sverige inte längre var neutralt. Den svenska regeringen hade gjort uttalanden som var kritiska mot USA:s inblandning i Vietnam till exempel. Miljöfrågan var precis det som behövdes. Miljöproblemen upplevs som neutrala och att de är viktiga hade massor av människor runt om i världen visat.
I en intervju efter konferensen sade Jan Mårtensson:
”Konferensen har naturligtvis fått en positiv effekt för Sverige och inneburit god PR för landet, men det hr naturligtvis inte varit något syfte från vår sida”.
Det var inte bara för Sverige som miljökonferensen höjde prestigen. FN har ofta anklagats för maktlöshet och oförmåga at ena länder. Nu kunde de också fått en möjlighet att bättra sitt skamfilade anseende genom att ta upp ett till synes okontroversiellt problem, ???? visserligen inte var lättlöst, men där gränserna mellan öst och väst inte var så tydliga. Det fanns alltså utsikter att driva genom något konkret som alla var eniga om.
Beslutet om konferensen ???? också tillfälligt av alla ???? i generalförsamlingen. Så till en början såg det ut som miljön var ????? en ????? fråga.
??? det fanns troligen ett annat syfte med i bilden. ???? det antyddes aldrig av någon av de ansvariga för konferensen. ???? att ?????????????????? miljöförstöring. FN-konferensen kunde användas på samma sätt som statliga utredningar hänvisade till den så fort någon kom med kritik för att visa att man tog problemen på allvar.
Maurice Strong som insattes till generalsekreterare för konferensen i november 1970 gjorde sin insats för att lugna och kanalisera opinionen genom att ta initiativ till ”World Enviroment Forum eller miljöforum som det kom att kallas i Sverige. Tillsammans med några ????? han at skapa ” International Institute for Environmental Affairs” vars huvudsyfte var att organisera miljöforum. Från början var Miljöforum tänkt som ett tillfälle för icke-statliga organisationer t.ex. miljövårdsgrupper, vetenskapliga organisationer, ????? institutioner, industri och handelsföretag att följa konferensen, kommentera dess utveckling, ta emot och ge information om de problem som togs upp och ordna utfrågningar av konferensdeltagare.
Svenska regeringen ordnade en lokal, Tennisstadion, där Miljöforum skulle hålla till. Men av någon anledning så upphörde ??????? att ta ansvar för Miljöforum som istället togs över av FN. Men de grupper som skulle medverka i Miljöforum, på det ????? planerna på att industrier och handelsföretag skulle delta upphört, ville inte att deras program skulle skickas till Genève för godkännande. Då beslöt sig jordbruksdepartementet för att överta Miljöforum. Officiella arrangörer blev Svenska FN-förbundet och ???, men det bekostades av departementet.
Vad hade svenska regeringen för intresse av at stödja Miljöforum? Det finns naturligtvis officiella skäl för att Sverige var värd för konferensen och då också borde ta ansvar för arrangemang i samband med konferensen, att ta upp frågor som inte rymdes inom dagordningen etc.
Mindre officiellt kan man tänka sig att svenska regeringen och de som ordnade konferensen var oroade av planerna på Folkets Forum, som skulle visa på alla de problem konferensen inte tog upp, och som skulle samordna olika svenska grupper. Genom att ordna ett eget forum skulle man skapa splittring om vilka brister konferensen hade. Dessutom hade man möjlighet att utöva kontroll, och styra den svenska miljöopinionen.
Förberedelsearbetet
Beslutet om att FN skulle hålla sin konferens fattades av generalförsamlingen i december 1969. Alla stater var eniga och det tycktes inte ha förekommit några hetsigare diskussioner före beslutet. De första förberedelserna sköttes direkt av FN:s sekretariat och generalsekreteraren lade fram en rapport om miljöproblemen och vilka frågor som borde tas upp på konferensen. Tonvikten skulle ligga på en kartläggning av de konsekvenser människan och mänsklig verksamhet får på miljön. I första hand var det de biologiska och fysiska konsekvenserna som skulle undersökas och behandlas. Behovet av konkreta åtgärder var stort, sa rapporten, och det var i första hand om sådana som konferensen borde handla.
Generalförsamlingen bestämde sig för att anta de riktlinjerna och tillsatte en kommitté av 27 medlemsstater som skulle förbereda konferensen. I Sverige bildades en nationalkommitté med ett tjugotal personer ur samhällets toppskikt. Nationalkommittén skulle ha hand om de praktiska förberedelserna men den hade också till uppgift att skriva den svenska nationalrapporten. En sådan rapport skulle varje land skriva.
När Maurice Strong tillsattes som generalsekreterare för själva konferensen och den fick ett eget sekretariat ändrades inriktningen på konferensen. Maurice Strong, kanadensaren som varit bankir och chef för Kanadas u hjälpsorgan, visade sig ha bestämda synpunkter på hur konferensen skulle läggas upp. Hans första insats var att dela upp konferensens arbete på tre olika nivåer.
Nivå 1: Utredning av problem och begrepp inom miljöområdet, dvs en intellektuell och begreppsmässig bakgrund
Nivå 2: En långsiktig handlingsplan
Nivå 3: Avslutade åtgärder, dvs ett antal konventioner som skulle undertecknas vid konferensen.
Genom den här uppdelningen kunde konferensen slippa ifrån diskussionen om orsaker till miljöproblemen och vilken sorts problem det egentligen handlar om. Att den diskussionen inte skulle leda någonstans inom den splittrade församlingen som FN är visste man så det var lika bra att undvika den helt.
Och nu kunde man hänvisa till den första nivån som konkretiserades i boken ” En enda värld”. Den skrev av bland andra forskarna René Dubos och Barbara Ward. Den hade ingen direkt betydelse för själva konferensen, men som dokument av ideologisk karaktär är den intressant. Där presenteras ganska klart den inställning som menar att miljöproblemen är problem som står fria från samhället i övrigt. E är bara tekniska och biologiska och har ingenting med politik och ekonomi att göra. Det är vetenskapsmännens uppgift att skaffa fram lösningar, inte politikernas.
Nu skulle man alltså slippa ifrån alla besvärande och splittrande diskussioner om vad det är som gör att miljön förstörs. Och istället skulle konferensens arbete kunna på allvar bli handlingsinriktad, ”action oriented” som det hette t.o.m. på svenska. Handlingarna hade också fått varsin nivå. Dels den långsiktiga, dels de som kunde startas omedelbart. De här båda nivåerna diskuterades i olika arbetsgrupper med representanter från olika stater.
Det vore logiskt, kan man tycka, att börja med den långsiktiga handlingsplanen, att gå igenom allt som måste göras för att rädda den mänskliga miljön eftersom det ändå var syftet med konferensen- Naturligtvis gjorde man tvärtom. Man började med att se efter vad som verkade vara möjligt att få igenom på konferensen. Sedan tog man de frågor som verkade bli mest kontroversiella och flyttade dem till den långsiktiga handlingsplanen, den som inte nödvändigtvis behövde beslutas om på konferensen. (Några konkreta exempel på det så bör man dra fram dom).
Som alltid i FN-sammanhang fanns en mängd maktpolitiska och inrikespolitiska hänsyn med i bilden. Det blev ett evigt kompromissande i de olika grupper och kommittéer som förberedde konferensen. Och i det kompromissandet handlade det inte bara om stormaktspolitik och inomstatliga konflikter. Även industrin och militären, framför allt i USA, hade önskemål som krävde uppfyllelse.
Vi kan ta ett exempel.
En av alla de konventioner man skulle besluta om i Stockholm gällde dumpning till havs. Från början var det meningen at all slags dumpning skulle förbjudas. Konventionen skulle alltså omfatta både gifter av olika slag och olja. Ett förbud mot dumpning av olja skulle sätta många käppar i de multinationella oljebolagens hjul. Och mycket riktigt. När förslaget till dumpningskonvention var klart innehöll den ingenting om oljedumpning trots att det är ett av de största dumpningsproblemen.
Till saken hör också att av alla föroreningar som finns i världshaven kommer bara en tiondel ungefär från dumpning. Resten förs ut i haven från floder och det kan FN inte direkt ingripa i eftersom det också innebär ingrepp i det som kallas nationell integritet.
Sen kommer det här med Pentagon om jag fortfarande är lite osäker på.
Från och Östtysklands deltagande i konferensen visar på andra svårigheter som ett organ med FN:s uppbyggnad alltid kommer att få. Vare sig Väst- eller Östtyskland är med lemmar i FN, men Västtyskland skulle ändå få vara med på konferensen eftersom alla länder som är med i något fackorgan skulle ha rätt att delta. Och västmakterna har alltid sett till at Östtyskland inte kommit med i något FN-sammanhang. När man definitivt bestämt att inbjudan bara skulle gälla länder som är med i fackorgan hoppade Sovjetunionen av från det förberedande arbetet. Och övriga öststater bestämde sig också för att inte delta. I och med det förlorade konferensen sin allomfattande karaktär och många framför allt i olika media tvivlade på att det över huvud taget skulle bli någon konferens. Men det blev det.
Sen får man ta det här med tredje världen ur kapitlet om tredje världen, dvs den första sidan ungefär, men det orkar jag inte skriva av.
Det var alltså en hel del svårigheter och komplikationer som tillstötte på vägen till Stockholm, men så småningom blev det ju en konferens. Och den behandlade följande sex ämnesområden.
⦁ Storstadstillväxtens miljöproblemen
⦁ Miljöaspekter av naturresursutnyttjandet
⦁ Upptäckt och kontroll av internationellt viktiga föroreningar ⦁ Miljöproblemens sociala, kulturella, utbildnings- och informationsaspekter ⦁ Ekonomisk och social utveckling och miljövård
⦁ Åtgärdernas internationella organisatoriska följder.
Och inom alla de här områdena hade man en massa resolutioner och rekommendationer att ta ställning till. Och Det gjorde man också.
;em det blev i alla fall inte så mycket av de avslutade handlingar som man pratade så mycket om under förberedelserna. Det blev mest rekommendationer på lång sikt som hänsköts till olika andra organ för slutgiltigt beslut.
(Det där kanske inte hörde hit egentligen, men jag vet inte hur man ska skriva här utan at komma in på hur det egentligen blev till slut.)
Kapitel 4. Bordet dukas
Stockholm har aldrig tidigare varit en internationell konferensstad av stora mått. Men nu har lilla Sverige lagt fram förslaget om en miljövårdskonferens så fick staden möjlighet att visa vad den gick för. Konferenser är en lönsam affär. Hotell blir fullbelagda, affärer ökar sin omsättning liksom restauranger och nöjesliv. Dessutom riktas världens blickar mot staden genom att massmedia är på plats. Alltså gäller det att visa upp ett vackert ansikte utåt.
För att göra Stockholm vackrare anlitades ”miljövårdsbolag” som tvättade fasader och statyer. De skulle också gråmåla berghällar och broar om någon var fräck nog att måla dit politiska slagord. Affischer som klistrats upp av utomparlamentariska grupper vitmålades. Idyllen fick inte störas av protester och missnöje.
Därför stängdes ”Alltinget” i Stockholms city, där hemlösa och alkoholister brukade vistas på dagarna.Det låg för nära Folkets Hus, där en del av konferensen ägde rum. Kanske skulle de utländska gästernas tro på välfärdssverige grumlas om de upptäckte att alla inte såg lyckliga och välnärda ut. Av samma anledningen gjorde polisen täta razzior på Sergels torg före konferensen. Långhåriga. ”element” och haschförsäljare skulle inte heller får störa bilden. För att inte delegater skulle störas av demonstrationer eller attentat extrainkallades 1298 poliser från landsbygden. Dessförinnan hade de tränats i speciella läger för att kunna slåss mot demonstranter. Väldigt påpassligt fick polisen också nya kravallstaket. Förutom polis så
7
anlitades också vaktbolaget ABAB för att upprätthålla ordningen. Taktiken från polisens sida var att vara så många och så utspridda att ingen skulle våga börja bråka. Sen kunde man i efterhand visa vilket lugn och vilken ordning det blev pga. den stora mängden poliser. Att ingen hade planerat några
här måste väl en hel sida saknas?
stöd av den amerikanska hippiegruppen Hog Farm som lät sprida ut rykten att en invasion av miljöaktivister var att vänta. I vems intresse de spred ett sånt rykte kan man undra över. Det var helt osant eftersom det bara kom några hundra.
Det var inte bara polisen som oroade sig för protester mot konferensen. Regeringen ogillade också alla rykten de hörde om aktiviteter från utomstående grupper som skulle äga rum.
Det vore bättre om de själva ordnade ett alternativt miljöjippo så kunde de kontrollera aktiviteterna. Därför beslöt de att ta över och finansiera miljöforum som från början planerades av ????? Från början var det meningen att Miljöforum skulle placeras i Tennisstadion, långt bort från konferensen och delegaterna. Men lokalerna där var omöjliga och i stället kom Miljöforum att hamna på Konstfack. Där ordnades ett fullständigt kaos under ledning av Elisabet Wettergren. De stackars besökarna överöstes av information genom utställningar, broschyrer, stenciler, debatter mm. Nästan alla deltagare var amerikaner. Eftersom inte ens tolkarna som man kunde lyssna till i hörlurarna klarade alla svåra utryck för gifter, sjukdomar m.m. som förekom så blev det hela mest en intern historia för amerikaner.
För att ytterligare minska möjligheterna för delegater och hitresta journalister att se något annat än en fridfull idyll ordnades gratisbussar mellan de tre olika konferenslokalerna. Bussarna gick var femte minut och sågs ofta tomma och sällan med mer än fem sex passagerare. Så speciellt miljövänligt uppträdde inte konferensen. Inte heller förbättrade det Stockholms miljö av de bilar som Saab och Volvo gratis ställde till delegaternas förfogande försedda med chaufförer. Det var inte det enda sätt som industrin utnyttjade konferensen på för att få ökad PR.
Industriförbundet ordnade också bussresor till miljövårdande här saknas en rad
förnekade med bestämdhet Martin Carlstein på Industriförbundet när vi frågade.
Och delegater, journalister och särskilt inbjudna observatörer försågs med ackrediteringskort som de skulle bära väl synligt. För när FN-konferensen ägde rum kom Stockholm att bli en stad med
två sorters människor. De som hade kort och de som inte hade.
Kortbärarna kunde röra sig fritt i stan, åka gratis buss, äta gratis på garden party i stadhusträdgården; gå gratis på operan och höra Birgit Nilsson, röra sig fritt i konferenslokalerna och på gatorna runt om. De som inte hade kort däremot fick sin frihet beskuren.De fick finna sig i avspärrade gator, poliser överallt, oftast i trupper och tjutande sirener när polisbilar i livsfarlig hastighet eskorterade prominenta gäster till de avspärrade och tv-övervakade områden där viktiga beslut om jordens miljö skulle fattas eller inte fattas.
Så rustat tog Stockholm emot sina gäster och konferensen kunde börja. Kap 5 Spelet om deklarationen
Striden stod het m kring FN-konferensens dek1aration. Det fick vi veta genom massmedia i juni 1972. Vad striden betydde och vilken effekt en sådan deklaration kan få fick vi inte red.a på. Överhuvud taget måste konferensen framstå som ganska obegriplig för de flesta som bara försökte följa den genom press, radio och tv. Ändå handlade den om viktiga saker som berör alla människor. Stora konferenser brukar vara svåra att förstå. Under långa förberedelser skruvas förväntningarna. upp, Samtidigt avgörs vanligen de viktigaste frågorna. bakom kulisserna, bl a efter påtryckningar från utomstående organ, och själva konferensen blir mera en uppvisning i talarkonst. Uppgiften att belysa en konferens blir däri-genom enorm. Man måste följa både det officiella och inofficiella förberedelsearbetet och dessutom skeendet utanför konferensen medan den äger rum. För att begränsa arbetet har vi valt att särskilt belysa tre frågor: deklarationen, tredje världens problem och folkmordet i Indokina. Alla tre hörde till huvud-frågorna i Stockholm. Deklarationsdiskussionen är intressant för att den visar hur olika stater ser på miljöproblemen, deras orsaker och deras plats i världspolitiken. Den ger också ett utsökt exempel på kinesisk diplomati. Tredje världens miljöproblem är dåligt kända för västvärldens miljöopinion. Vid FN konferensen framkom en hel del nytt material i dessa frågor och debatten klargjorde imperialismens betydelse även på detta område. Intressanta motsättningar mellan industri- och underutvecklade länders delegationer visade sig både under förberedelsetiden och vid själva konferensen. Folkmordet i Indokina bygger på metodisk miljöförstöring som medel att kväsa en civilbefolkning som inte vill låta sig
underkuvas. Det ger kanske den tydligaste belysningen av imperialismens sätt att fungera praktiskt och ideologiskt. I Stockholm fick vi se vilka stater och vilka grupper som stödde USA-imperialismen. Samarbetet mellan grupper inom och utom konferensen var särskilt starkt i denna fråga och kampen stod blixtrande hård.
Här saknas en eller flera rader.
var att deklarationen skulle omarbetas grundligt i av en särskild arbetsgrupp. Industriländerna protesterade, men förslaget gick igenom, mycket tack vare att den afrikanska gruppen stödde det. U-landsdelegationerna träffades världsdelsvis för att försöka samordna sitt agerande, men det ·var bara afrikanerna som lyckades hyggligt med detta.
Arbetsgruppen skulle arbeta helt öppet, det vill säga vilka delegater som helst fick vara med. Däremot utestängdes pressen efter ett förslag av USA. USA ville inte ha någon arbetsgrupp alls, men fick i ett intrikat kompromisspel nöja sig med att få den mörklagd.
Ändringsförslagen haglade från de afrikanska och några andra delegationer. Den kinesiske huvuddelegaten höll ett anförande vars språk kanske inte hör till vanligheterna i FN-sammanhang.
Maurice Strong blev mer och mer bekymrad och ECO (The Ecologist’s dagliga konferenstidning Stockholm Conference ECO) skrev allt häftigare utfall not Kina för att dess agerande hotade konferensens framgång. Till slut hav sig kineserna och deklarationen antogs enhälligt. Detta är den ytliga bilden av spelet om deklarationen, den enda bild som massmedia klarade av att ge. En djupare analys kan lämpligen starta ned en genomgång av de olika förslagens innehåll.
Huvudtanken i kinesernas och afrikanernas förslag var att miljöförstöringens orsaker skulle nämnas och att förtryck i olika former skulle tillbakavisas. Kineserna talade om de kapitalistiska ländernas anarkiska produktion, där varje företagare producerar för sin egen vinnings skull och inte för landets bästa. I den monopolkapitalistiska fasen leder detta till att företagen hänsynslöst släpper ut föroreningar. Supermakternas plundring, aggression och krig förvärrar ytterligare förstörelsen av miljön. Afrikanerna talade mest om apartheid och utländsk dominans som orsak till miljöförstöringen i tredje världen. Texten i konferensdokumentationen innehöll ingenting om problemens bakgrund. Den ger intrycket av att jorden drabbats av en rad missöden. Vad som behövs är ”ansvarstagande av medborgare och samhällen och av företag och institutioner på alla nivåer, i jämlikt samarbete”.
Första veckan gick arbetet trögt i gruppen. Man enades i några mindre kontroversiella frågor men ett tiotal av de drygt tjugo principerna och hela den inledande proklamationen var kärvare. Högen av ändringsförslag, jämkningsförslag och andra papper växte.
Mörkläggningen av arbetet i gruppen fungerade inte. ECO lyckades få fram de hemliga papperen. Först avslöjade de innehållet i det kinesiska talet inför den slutna församlingen under rubriken ”Kinas Deklaration”. Tonen i ECOs presentation var sakligt beskrivande, kanske något positiv. Efterhand som dagarna gick blev deras tonläge först vädjande, ”Kina, vi behöver dig!”, och övergick sedan till rena råskället: ”Så stympande är de kinesiska förslagen, och så obalanserat är dess språk – långt utöver det i den kinesiska deklarationen som exklusivt rapporterades i denna tidning den 10 juni – att, med reservation för mirakel, deklarationen nu måste betraktas som död.” Till den salvan ritade de en liten kines som hoppar jämfota på några stackars papper.
Beskyllningarna var svåra att kontrollera. De byggde på hemliga papper som ECO ensamma hade tillgång till utanför konferensens murar. Först i efterhand, när världspressens intresse inte längre var riktat mot Stockholm kunde källorna granskas. Då hamnade nämligen alla dokument, hemliga som officiella, i gigantiska sopcontainers utanför konferenslokalerna.
Resultatet av källgranskningen är häpnadsväckande: Mellan det anförande som Kinas delegationschef höll inledningsvis och de formella ändringsförslagen finns ingen skillnad i tonfall. Skillnaden är bara att synpunkterna inplacerats som ändringar eller tillägg till deklarationstexten.
Många ordvändningar är exakt desamma. De skillnader som ECO försöker exemplifiera har de själva fabricerat; i vissa fall har de citerat fel ur ändringsförslagen, i andra fall finns de skarpare formuleringarna med red.m i det inledande talet fast de inte alltid kommit med i det sammandrag ECO själva gjorde när de publicerade det. Det mest blatanta exemplet är att de har strukit hela stycket om ”Krig och miljöförstörelse” och sedan beskyller kineserna för att lägga till det efteråt. Ett av Kinas ändringsförslag lyder: ”Varje land har rätt att skydda sina egna resurser mot förstörelse. Förstörelse och plundrande utsugning av resurser av imperialismen, kolonialismen och nykolonialismen i utvecklingsländerna bör motarbetas. De rättmätiga sanktionsåtgärder som vidtages av den drabbade staten bör stödjas.” Så här citerar ECO: ”Varje land har inte bara rätt
att skydda sig själva mot imperialismens, kolonialismens och nykolonialismens plundring och förstörelse” utan också ”att stödja drabbade länder mot sådan plundring och vidta sanktioner mot sabotörerna”. I Kinas förslag ligger initiativet till sanktioner i det drabbade landets händer och bör stödjas av andra. ECO framställer det som om initiativet också skulle kunna tas av en tredje part som därmed skulle kunna blanda sig i ett förhållande mellan at1dra stater och skapa en konflikt. ECO lägger alltså en ny ” Trumandoktrin” i Kinas mun.
Varför ljuger ECO? Förklaringen framgår av nästa rad:
”Sådana provokativa förslag kan endast tolkas som att Peking har tagit ett beslut på högsta nivå att sätta Kinas satsning på att vinna ledarskapet för de fattiga nationerna framför konferensens framtid….” (de tre punkterna står för en psykologiserande jämförelse med de rika ländernas olater att sätta diplomatisk finess före konferensens resultat). ECO gjorde alltså några lämpliga förfalskningar för att kunna bryta sin från början försiktiga värdering av Kinas insats mot en häftig attack med avsikten att skada Kinas rykte.
I vilket läge skedde ECOs kupp? Det var redan onsdag och konferensen skulle avslutas på fredagen. Enigheten i deklarationsgruppen var långt utom synhåll och Maurice Strong var bekymrad. Det hade vid det laget gått väldigt mycket prestige i deklarationsfrågan. Både Strong och Ingemund Bengtsson, konferensens president, hade förklarat att konferensens framgång hängde på att man enades om en deklaration. ECOs betydelse bör inte underskattas. Den användes som nyhetskälla av många journalister som fann det svårt at själva hänga med i allt vad som hände. Framför allt i de fall då ECO var först med att avslöja hemliga dokument eller intriger blev tidningen flitigt citerad utomlands. Ett par av ECOs utspel påverkade enligt källor på UD direkt konferensens gång.
Inom konferensens murar var Maurice Strong förstås inte overksam. Han tog till hårdhandskarna, vilket kanske var mindre välbetänkt. Han samlade 20 stater, en ”supergrupp” av dem vars meningar gick mest isär. De diskuterade halva natten och kom närmare en lösning på vissa frågor, medan andra förblev olösta. Det praktiska resultatet blev att de stater som inte ingått i supergruppen blev stötta. Lösningen var ytterligare några steg borta. ”Det var mycket otaktiskt handlat av Mr Strong” sa en av de engelska delegaterna. Det var nu 24 timmar kvar till plenum och för sent at ge någon extra respit – delegaternas hemresebiljetter var bokade, och försenades resorna ett dygn skulle alla råka in i en pilotstrejk som syftade till att trycka på FN att vidta åtgärder mot flygplanskapningarna.
Arbetsgruppen sammanträdde från tidiga förmiddagen. Det stor snart klart att det skulle bli en dramatisk session. En journalist som var på plats berättade följande:
När arbetsgruppen vid niotiden på torsdagskvällen bröt för en timmes middagspaus återstod sex principer plus inledningen. Bland principerna fanns en om staters plikt att upplysa grannar om åtgärder som kan få konsekvenser för miljön i grannländerna, en om befolkningsfrågan och en om massförstörelsevapen. Den första var besvärlig eftersom Brasilien hårdnackat vägrade gå med på den. Bakgrunden till detta var att Brasilien planerar en damm i Paranáfloden. Denna damm kommer att ge negativa effekter för en rad grannländer. De mindre av dessa har Brasilien lyckats köpa ut, så at de inte bråkar. Men Argentina har vägrat gå med på något slag av uppgörelse med Brasilien, och krävt att dammen inte ska byggas. Det fanns flera andra, liknande fall som gjorde att arbetsgruppen splittrades i en något större grupp på Argentinas sida och en mindre på Brasiliens. Men för att en deklaration av detta slag ska ha någon effekt (i den mån en deklaration över huvud taget har någon effekt) måste den godkännas enhälligt. Och någon enhällighet var fullständigt omöjlig.
Vad gäller massförstörelsevapnen krävde Kina och flera andra länder från tredje världen att man förutom kärnvapen också skulle ta upp biologiska och kemiska vapen. Kina ville dessutom ha med principen om i första hand icke användning, i andra hand förbud mot kärnvapen och totalförbud mot provning och användning av B- och C-stridsmedel. Flera afrikanska och latinamerikanska stater ville ha in totalförbud mot provning och användning av alla ABC-stridsmedel. USA, vars miljömord i Indokina grundligt hade avslöjats dagarna öfre konferensen, och som paragrafen i första hand riktade sig mot, motsatte sig bestämt att specificera de typer av vapen som punkten skulle ta upp. Massförstörelsevapen var en tillräckligt utslätad term, tyckte amerikanerna.
I befolkningsfrågan var bedömningen olika i olika delegationer. I den ursprungliga texten ansågs befolkningsfrågan i sig vara ett hot mot den mänskliga miljön. Detta överensstämde inte alls med Kinas syn: i sitt uppmärksammade plenaranförande sa den kinesiske chefsdelegaten att folkets massor är den grund på vilken man bygger ett lands utveckling. USA och Sverige var bland de länder som stödde ursprungstexten. Långvariga ” uhjälpsprogram” med befolkningskontroll var orsaken. En tredje syn på saken kom från Vatikanstaten som inte ville ha med orden befolkningskontroll och familjeplanering.
Det skulle visa sig att arbetsgruppen inte kunde enas på någon av dessa tre punkter. När delegaterna kom tillbaka efter middagen, vid tiotiden på torsdagskvällen, var den vanligaste frågan från uppbådet av journalister: Hur lång tid kommer det att ta? De flesta delegaterna tyckte på axlarna, andra försökte tippa. Knappast före midnatt sa nån, framemot två-tre sa nån annan. Så lång tid ska det väl inte ta tyckte den svenske delegaten Hans Blix, specialist på at formulera kompromisser. Så gick alla in, dörrarna stängdes och journalisterna hänvisades åt varandra och de fåtaliga FN-tjänstemän som
12
bade vakten.
Till att börja med kom det då och då ut delegater för ett ta en kopp kaffe eller en rökpaus. De flesta skakade på huvudet ät vad som höll på att hända. ”Jag tror detta är början till en mycket besvärlig situation i FN” sa den italienska delegaten under en sådan paus. Han menade att Kinas medlemskap skulle medföra ändlöst trassel av just det här slaget, bittra strider om ord, veton och annat, t.o.m. värre än vad gäller Sovjet, trodde han.
Vid halvt två-tiden på natten hade man kommit så långt att bara de tre besvärliga punkterna, plus inledningen återstod. Punkten om staters plikt att informera grannstaterna enades man slutligen om att hänföra till höstens generalförsamling i FN. Massförstörelsevapnen skulle tas upp på plenum nästa dag. Den ursprungliga skrivningen, alltså den som USA stödde, lämnades tillsammans med bl.a. Kinas och Tanzanias ändringsförslag som diskussionsunderlag. Punkten om barnbegränsning fick den svenske delegaten Hans Blix i uppdrag att skriva ihop så att både Vatikanstaten och Kina kunde acceptera den.
Klockan var halv fyra på morgonen. Det började bli lite ljusare över Sergels torg. ’Arbetsgruppen började diskutera inledningen. Efter några minuter kom en trött svensk observatör ut och berättade för det tiotal journalister som var kvar – eller ha.de kommit till – att Kina nu krävde att få med alla sina punkter om miljöförstöringens orsaker osv i inledningen. Kineserna vägrade att som på de olika principerna i deklarationen nöja sig med hälften i en kompromiss. Och Kina stod nu helt ensamt, med stöd bara i några detaljer av Tanzania och Chile. Under hela tiden hade det varit problem med inledningen. Det förslag som man nu diskuterade var det femte utkastet. Hans Blix hade gjort fyra ändringsförslag till det ursprungliga. För varje gång kom det med lite mer av kinesernas och afrikanernas krav och deklarationen kompromissades längre och längre från de amerikanska synpunkterna. Till slut blev konflikten öppen: mellan USA och Kina stod den. Och vem hade väntat sig något annat? Principfrågan var om orsakerna till miljöförstöringen skulle med. Och i så fall vilka orsaker. Enligt Kina och de radikala länderna i tredje världen var det kapitalismen i sina olika stadier, och det kortsiktiga profitmotivet. Enligt USA och dess allierade snarare ett ”tragiskt misstag”. Botemedlet: enligt radikalerna. kamp mot kapitalismens olika former, enligt USA-blocket mätningar av föroreningar på isolerade platser som Sahara och Sydpolen.
Hur skulle dessa oförenliga syner kunna förenas? Det fanas ingen annan möjlighet än fullständig utslätning. Och fullständigt utslätad blev till slut deklarationen. Det sista kompromissförslaget gick igenom i stort sett orubbat. Vid fyratiden på morgonen berättade Hans Blix på en improviserad presskonferens att det låg ganska bra till: ”Ingen har sagt nej till det ännu.” Innan det var klart skulle först Kina och sedan USA säga nej till konstruktionen, som var en hoplappning av olika fraser. En halv mening från det kinesiska ändringsförslaget, två ord från det indiska, ett semikolon från ett av Brasiliens, en tredjedels mening från det ursprungliga förslaget; ungefär så såg den kompromiss ut som man, trots allt, enades om vid halv sex på fredagsmorgonen.
Då var inledningen klar. 21 av de 24 principerna likaså. En princip till generalförsamlingen, en till plenardebatten samma dag och en skulle kompromissas ihop under morgontimmarna fram till dess. Och hade då alla gått med på resten? Nej, men Kina och USA hade tagit tillbaka sina nej, och förbehållit sig rätten att dra igång debatten igen på eftermiddagens plenum.
Det hade vimlat om rykten under natten. Ett av de envisaste sade att svenska UD suttit och skrivit ihop ett ganska vasst tal där Sverige skulle uttala. kritik mot vagheten på flera punkter, däribland den om massförstörelsevapen. Varför? Jo, det skulle liksom neutralisera Hans Blix’ diplomatiska kompromisspel, så att världen skulle få se att Sverige inte bara ansträngde sig för att konferensen skulle nå ett resultat, utan också hade en egen mening.
När Olof Rydbeck gjorde sitt inlägg i plenardebatten kunde den skarpögde hitta en liten pik mot USAs utrotningskrig i Indokina, även om det inte nämndes vid namn. Det hindrade inte heller Rydbeck att uppmana alla stater att godta deklarationskompromissen. Kineserna förklarade att deras ändringsförslag måste godtas, speciellt på frågan om. massförstörelsevapen och miljöförstöringens orsaker, annars skulle Kina avstå från att rösta, åtminstone tolkades i uttalandet så. Vad som egentligen hä11de blev aldrig klart, för plötsligt hade konferensen godtagit deklarationen utan omröstning, dvs med acklamation. Utan kinesernas ändringar. I den allmänna lättnaden satte ingen ifråga huruvida Ingemund Bengtsson hade klubbat för snabbt. Men det gick påfallande mycket snabbare at beslutan om deklarationen än om något annat, där den svenske jordbruksministern alltid hade väntat i längsta laget för att de stater som ville ha omröstning skulle få det.
Hur såg då den ”utslätade” deklarationen ut när den väl var antagen? Kina hade fått med flera av sina förslag – t.ex. hade arbetsvärdeläran skrivits dit. I FN-konferensens deklaration står nu alltså att utveckling skapas av människors arbete – inte av kapital eller andra egendomar. Men analysen av orsakerna till miljöproblemen, utan vilken resten hänger i luften, kom inte med. De afrikanska staterna hade lyckas få förkastelsedomen över expansionism, apartheid och kolonialism uttalad. Deras föreslagna formulering att dessa företeelser också hotar miljön ströks däremot. I-länderna med USA i spetsen var mycket angelägna om att inte ett ord om de ekonomiska orsakerna till miljöproblemen skulle med. De var uppenbarligen rädda för att sådana formuleringar i ett FN-dokument skulle kunna använd s som argument mot det slag av ekonomiskt system dessa länder bygger på. Vid flera tillfällen när sådana frågor kom på tal sa i-landsdelegater att ”vi har kommit hit för att diskutera miljö – inte politik”.
Den kompromissformulering om orsakerna som skrevs in i inledningen ser ut så här: ”4. I utvecklingsländerna är de flesta miljöproblemen orsakade av underutveckling. Miljoner fortsätter att leva långt under de miniminivåer som krävs för ett normalt mänskligt liv, … I de industrialisera.de länderna är miljöproblemen i allmänhet relaterade till industrialisering och teknisk utveckling.” Denna kompromiss är ett skickligt hopklipp ur det ursprungliga förslaget, som i-länderna stödde, Indiens samt Kinas förslag. Uppdelningen i två distinkta kategorier – u-ländernas problem och i-ländernas problem kommer från Kinas förslag. Men i dess utkast kommer först en analys av marknadskrafternas spel och den privata vinningen som drivkraft. Produktionen kan då inte ske för det allmännas bästa, säger kineserna.
Miljöförstöringen utbreds över tredje världen genom supermakternas ekonomiska dominans och förvärras ytterligare genom deras aggression och krig. Sedan kommer uppdelningen: u-länderna är fattiga, och svaga och har mycket litet att sätta emot – de måste därför starta en själv-ständig utveckling. Problemen i i-länderna är självförvållade, men de hotar grannar och hela världen. Där sätter Kinas sin tillit till folkens växande miljökamp. I kompromissen har kategoriuppdelningen förlorat sitt sociala och ekonomiska sammanhang och betyder då motsatsen: u-länderna har problem för att de.inte har välsignats av utvecklingens fläkt. Den andra meningen i citatet, som kommer från Indiens förslag understryker den innebörden: ”Miljoner fortsätt att leva långt under de miniminivåer … ” Även den har dock fått sin innebörd ändrad genom att lyftas ur sitt sammanhang. Människan har behandlat naturen son sin koloni, exploaterat den för kortsiktig vinnings skull, hade den indiska delegationen föreslagit, litet vagt, utan att tala om vilka människor som gjort detta. Därefter kom en sats om att medan dyrbara resurser används till att bygga upp vapenarsenaler, miljoner fortsätter att leva.långt under de nivåer som krävs för ett normalt mänskligt liv! Innehållet var alltså en kritik av den resursfördelning som uppstår när den kortsiktiga vinningen får råda.
Ytligt sett såg det ut som om USA fick backa steg för steg till förmån för de kinesiska och indiska synpunkterna, men tankegången blev ändå till slut densamma som den var från början! Inte ett ord om problemens ekonomiska och sociala rötter. Problemen är istället följden av bristande information och misstag. Människans visdom, kunnande och resurser har inte använts på bästa sätt i i-länderna och i u-länderna har de inte använts alls! Kineserna som stod på sig hårdast fick till slut ge upp. Klockan halv sex på morgonen var de isolerade; alla andra tyckte att det var viktigare att det blev någon deklaration till slut.
USA tog alltså på sätt och vis hem spelet. Dess delegater lyckades skjuta huvudfrågan till sist och kunde där lägga en hård psykologisk press på de kinesiska delegaterna efter att själva ha gett efter i en rad mindre frågor. De hade hjälp av ECOs skriverier, som lyckats utmåla kineserna som obstruanter. För sin taktik ha.de amerikanerna också en ovärderlig hjälp av kompromissförfattaren. Han skulle gälla för att vara neutral medlare från ett neutralt land. Han hette Hans Blix och arbetar på UD.
Kap 6 Miljö och utveckling i tredje världen
Konsten att vinna u-ländernas intresse för konferensen
Under förberedelsearbetet för konferensen var entusiasmen ofta svag bland u-ländernas FN-delegationer och de flesta stod utanför diskussionerna. Det var mest bara Brasiliens delegat som gjorde sig hörd och han var fientlig till
allt snack om miljö; u-ländernas problem var att få igång en ekonomisk utveckling, fabriksskorstenarnas rök borde närmast ses som tecken på framsteg, internationella åtgärder på miljöområdet syftade bara till att ge förevändningar för de rika länderna att blanda sig i de fattigas inre angelägenheter.
En del u-länder slöt upp på Brasiliens sida och oron började sprida sig bland i-landsdelegationerna. Bilden av rymdskeppet jorden, vars öden hotat alla människor lika, höll på att förblekna. Det skulle vara pinsamt för i-ländernas ledare om många u-länder uteblev från en konferens som var en del av en process för att förhindra att miljöpolitiken förvrider balansen i världshandeln. Det skulle i så fall bli svårare att efteråt hävda ett åtgärderna vidtagits i allas intresse. Imperialismens demokratiska fasad var i fara. I detta trassliga läge utsågs Maurice Strong till generalsekreterare för konferensen. So gammal chef för Kanadas u-hjälpsorgan CIDA var han väl skickad att ta itu med uppgiften att skapa ett positivt intresse bland u-landsdelegaterna.
Strongs första åtgärd var att se till att en punkt on ”utveckling och miljövård” kom med på dagordningen. Han såg också till att en stor del av förberedelsearbetet ägnades åt regionala konferenser om utveckling och miljö. Sekretariatet tog med rapporterna från några av dessa konferenser som bilagor till miljökonferensens bakgrundsmaterial. De är ojämna i kvalitén och ofta varandra motstridiga. Några är faktiskt intressanta och klargörande, men har då inte fått något inflytande på de slutsatser som dragits. Men huvudsaken för konferensledningen var förstås att binda u-landsregeringarna till förberedelsearbetet genom att rikta intresset mot dessa frågor. Den politiken lyckades också. De flesta u-länder skickade delegationer till Stockholm.
Självständig utveckling – eller bistånd till fortslatt beroende
Det var väntat att det skulle bli debatt om miljöpolitikens inverkan på den internationella handeln. En rekommendation som berörde dessa problem hade ursprungligen föreslagits få följande innehåll:
För att miljöpolitiken inte ske leda till kraftiga störningar i den internationella handeln rekommenderas att länderna
⦁ inte använder miljöhänsyn som förevändning för diskriminerande handelspolitik
⦁ i de fall miljöhänsyn leder till handelsrestriktioner el dyl för u-ländernas varor, kompenserar u-länderna efter principer som ska utarbetas internationellt
⦁ informerar sina handelspartners i förväg om avsedda åtgärder och ger dem bistånd att uppfylla nya normer
⦁ accepterar att man inte kan förvänta sig at miljönormer kan tillämpas universellt.
Termerna kan förefalla väldigt tekniska. Tolkningen bör ändå vara ganska klar. Frihandeln –imperialismens ekonomiska grundval – ska försvaras mot angrepp som kläs i miljötermer. Det är första punkten. Tredje punkten säger att de svaga ska stödas och informeras så att de bättre kan delta i världshandeln med imperialismens spelregler. Andra punkten är en motsvarighet till den humanitära u-hjälpen: kompensation när de svaga drabbas alltför hårt av handelsrubbningar orsakade av miljöskäl. Den fjärde punkten säger helt enkelt att inom ett imperialistiskt system, med de
16
resursskevheter det skapar, är människor i olika länder olika mycket värda: låt de fattiga skydda sina nästa, så blir omvårdnaden därefter.
Det kom flera förslag till ändringar av rekommendationen. Kanada ville stryka punkterna 2 och 4 och inleda texten med ett uttalande om att miljönormerna ska syfta till att skydda miljön. Bort med huttlandet! Ingen kompensation om i länderna inte vill och fritt fram om de vill genomdriva universella miljönormer och därigenom tvinga de fattiga att nyttja sin sista sista skärv till att skura sitt fattighus. USA föreslog att punkt 2 skulle ersättas mod ett löfte att undersöka möjliga vägar att minska den inverkan de striktare normerna har på handeln. Det är sådana ingredienser luftpastejer bakas av. Biståndet i punkt 3 ville de ge, men det skulle bedömas från fall till fall av givarlandet.
Mer långtgående tanker fanns i Frankrikes förslag. Det gick ut på att utöka rekommendationen med några. saker som regeringarna ombads se till på längre sikt: att få till stånd ett internationellt samarbete för utveckling av nya miljövänliga teknologier, att göra en inventering av råmaterial som inte utan vidare förnyar sig själva (det måtte betyda jord, skog och grundvatten) och av metoder att öka förnyelsen av sådana resurser, samt ett bevara ·och utveckla sådana naturartiklar, vars tillverkning och användning förorsakar mindre förorening än vad som gäller för konkurrerande syntetprodukter. Detta förslag blev det bitter strid om och det röstades ned mycket knappt i det utskott där det behandlades. En del av u-länderna röstade alltså på Frankrikes sida, i länderna och några u-länder emot.
Om förslaget hade gått igenom , hade det bl.a. kunnat betyda en väsentlig omorientering av den tekniska forskningen. Intresserade forskare skulle kunna hänvisa till beslutet för att motivera forskning och utvecklingsarbete på energisnåla transportsystem, biologiska avfallshanteringsmetoder, alternativ till kalhuggningen i skogsbruket, odlingsmetoder utan konstgödsel och biocider…
Man kan undra om Frankrike inte tänkte på att det finns skäl till att det inte satsas på sådana teknologier. Anledningen till att utvecklingen går i de spår den gör är naturligtvis att det blir mest lönsamt så, för företagen vill säga. Miljövänliga teknologier betyder i många fall småskaliga metoder anpassade till lokala ekologiska system. De passar inte de stora monopolföretagen, som vill arbeta med generella lösningar och långa tillverkningsserier. Speciellt de branscher som är uppbyggda kring exploateringen av en storskalig resurs bör känna sig hotade. Den petrokemiska industrin är det mest uppenbara exemplet.
Om metoderna utvecklades skulle de knappast komma i industriell produktion i i-länderna, men de skulle kunna användas av länder i tredje världen för att starta en självständig utveckling. De skulle kunna bli en del i en kamp för att omskapa samhällets ekonomiska och politiska struktur. Oi-kommittén, en grupp unga radikala forskare från tredje världen som var aktiv på Miljöforum, uttryckte saken så här: ”Teknikern måste omprioriteras mot mer jämlika mål för att tjäna folkens sociala välfärd och deras frigörelse från förtryck av privilegierade och mäktiga klasser med i ekonomiska intressen rotade i dagens samhälle.” Inom Folkets Forum ägnades en stor programpunkt åt att belysa behovet av och den samhällsomskapande rollen hos en teknik i folkets tjänst. Powwowgruppen och Svensk-kinesiska vänskapsförbundet stod för detta och för en större utställning i Moderna Museets filial.
Resultatet av diskussionen i utskottet blev snarlik utgångsläget. U-länderna slog vakt om rätten till kompensation och lät uppenbarligen hellre den alternativa tekniken gå. Det belyser deras tänkesätt – de motsätter sig egentligen inte beroendet av utländska krafter, de är bara angelägna. att kortsiktigt minska de negativa effekterna av detta beroende. Och inte så underligt, delegaterna tillhör vanligen en liten överklass i sina länder med sin ställning och sin personliga vinning säkrad genom att bevara beroendet till utländska maktcentra. I plenardebatten fick Frankrike igenom en urvattnad version av sitt förslag, enligt vilken regeringarna ombeds hålla ett öga på de långsiktiga förändringarna i de!i internationella handeln och främja utbytet av miljöskyddsteknik och handeln med naturprodukter. Den formuleringen är knappast förpliktande. Man kan fråga sig varför Frankrike agerade så pass starkt för naturprodukterna.
Viss betydelse har det säkert att Frankrike har en mycket petrokemisk industri, men så mycket mera tillverkning av högkvalitativa naturprodukter såsom ost och vin.
Smutsiga industrier till salu
Ett annat rekommedationsförslag gick ut på att u-ländernas regeringar bör vä1komna smutsande industrier eftersom de ännu inte har så mycket som förgiftar miljön. FN rekommenderas också att hjälpa till att få till stånd denna förflyttning av industrierna. Givetvis sägs det också att försiktighet måste iakttagas så att man inte skapar miljöproblem i processen. Ett vackert utslag av önsketänkande, skulle man kunna säga. Rekommendationen handlar om ett ganska nytt inslag i den internationella arbetsfördelningen. Till imperialismens traditionella råvaruutvinningsindustri i u-länderna håller viss förädlingsindustri på att växa upp. Fortfarande är det inte fråga om tillverkning som är integrerad i landets ekonomi, utan en del av det imperialistiska systemets produktion som på ett eller annat skäl är lämplig att förlägga avsides. Kraftig miljöförstöring, som skulle ha kostat alltför mycket att städa upp vid en förläggning i ett i-land med aktiv miljöopinion, är ett sådant skäl. Lägre löner kan vara ett annat.
Ceylon föreslog ett tillägg till rekommendationen med innebörden att några FN-organ skulle undersöka i vilken utsträckning föroreningsproblemen kan mildras genom att minska den framtida tillväxttakten (!) för produktionen av syntetprodukter som ersätter naturprodukter tillverkade i u-länderna.
Skillnaden mot Frankrikes ovan diskuterade förslag är att här endast en FN utredning begärs medan Frankrike föreslog ett aktivt samarbete mellan regeringarna i konkreta frågor. Algeriet protesterade mot grundtanken att flytta miljöskadlig industri och ville i stället rekommendera att tredje världen satsar på miljövänliga. industribranscher. Algeriet förlorade, men Ceylon fick igenom sitt tillägg trots motstånd från främst USA. Många länder röstade alltså för studien, vilket kan verka överraskande då ett liknande förslag sågades ner vid FNs 3:e konferens om handel och utveckling (UNCTAD III) i Chile under våren 1972. T.o.m. Frankrike var då emot studien. De enda i länder som i Chile över huvud taget nämnde att det finns miljöproblem med syntetprodukterna var de skandinaviska och Nederländerna. Resultatet vid UNCTAD blev en rekommendation till miljökonferensen att fundera på detta.
Varför vände många länder plötsligt uppfattning och röstade för studien? Var det kanske för att det skulle se alltför illa ut att rösta mot den i ett Stockholm fyllt av miljöintressen de journalister? I så fall kan man vänta att de kommer att mygla bort studien när inte så många ser på. Det vore nog lärorikt att följa ärendets vidare behandling i FN.
I plenardebatten tyckte USA-delegaten att de studier som beslutats på Ceylons initiativ var svårgenomförbara och att de dessutom hade begränsat värde som underlag för handling. Den kommentaren blir smått komisk när man jämför med USAs ändringsförslag vid utskottsbehandlingen av en annan rekommendation, där i princip samma förslag till studie ges. Där ville USA att dessa studier skulle göras av regeringarna själva och inte av FNs organ. De rekommenderade alltså sig själva att göra undersökningar som de en annan dag betraktar som meningslösa. Det egentliga skälet är givetvis att USA ville sopa frågan under mattan. Man bör kanske inte vara förvånad över detta. Den logiska åtgärden på. grundval av en hederlig sådan studie skulle nämligen vara att skrota näst intill hela den petrokemiska industrin. Nu är detta ingenting som FN eller regeringarna kan besluta. om. Storebröderna i de multinationella oljebolagen och petrokemiska företagen skulle ge bakläxa. Men de skulle också känna sig hotade om slutsatser av detta slag gavs vid spridning genom FN. De kommer säkert att se till att studien myglas bort.
Stockholm Conference ECO sviker sin uppgiften
Det kan vara intressant att se hur massmedia behandlade frågorna om naturprodukter och flyttning av industrier. Faktum var att det inte fanns så mycket att läsa om detta och framför allt saknades översiktliga artiklar som visade frågornas betydelse och var motsättningarna gick. Sådan mer inträngande bevakning hade konferenstidningen ECO uttalat som sin uppgift att hjälpa till med. I ECO finns motsägelsen mellan främst i-ländernas agerande i Chile och Stockholm rapporterad, men ingen diskussion om frågans vikt för främst u-länderna. Det kan sammanhänga med att de rätt igenom alla de tio nummer som kom ut höll u-länderna väldigt kort.
Det ECO framför i allt ägnade sig åt i u-landsfrågan var att skälla ut Brasilien, vilket kanske inte var mer än rätt, för dess delegation förde på konferensen en politik som varken var miljövänlig eller på annat sätt nyttig för landets befolkning och som mest gick ut på att sabotera alla försök till internationellt samarbete oavsett det var motiverat eller ej. Men ECO tog detta till intäkt för att kritisera alla utvecklingsansträngningar i tredje världen. De konstaterade att utveckling medför miljöförstöring och resursutsugning och att jordens resurser inte tillåter att även tredje världen utvecklas, som om utveckling bara kan betyda traditionell sådan. Detta tema upprepades gång efter annan i olika artiklar.
Befolkningsfrågan togs också upp gång på gång, så fort tillfälle bjöds. Befolkningstillväxten beskrevs som ett huvudproblem som måste lösas innan några andra åtgärder blir meningsfulla. Detta är den syn som den amerikanske biologiprofessorn Paul Ehrlich har fört fram i en rad böcker och han hyllades också i snart sagt varje nummer. De som dristat sig att uttrycka en avvikande uppfattning i Miljöforums diskussioner fick sina fiskar varma. En annan amerikansk biolog, professor Barry Commoner, som länge utmanat Paul Ehrlichs syn, Oi-kommittén och den svenske demografen Erland Hofsten avfärdades som okunniga gaphalsar. På ett enda ställe tog ECO upp ett av kritikerna huvudargument, nämligen att höjd levnadsstandard brukar leda till sänkta födelsetal. Det avfärdades med kommentaren att om höjd konsumtion skulle vara receptet så är jordens resurser uttömda innan det önskade resultatet nåtts. Inte ens en fundering stod att läsa om att höjd levnadsstandard kan vara annat än höjd konsumtion, t.ex. tilläckligt med föda för alla, trygghet, sänkt barnadödlighet m m.
I sitt sista nummer backade FCO upp ett smått otroligt förslag, som tydligare än något visar deras syn på tredje världen Förslaget beter World Ecological Areas Programme (WEAP) och har lanserats av The Ecologist, Survival International och International Union for the. Conservation of Nature and Natural Resources (IUCN) den union som organiserar naturvårdsföreningar av Svenska Naturskyddsföreninsens typ. Avsikten är att vissa områden av tropisk regnskog och buskmark ska avsättas och lämnas helt åt de nomad och jägarfolk som är ursprungliga där. De kan i alla fall inte anpassa sig till moderna förhållanden, tyckte ECO. Andra människor ska inte få vistas i områdena och man anser att ömtåliga och värdefulla ekologiska system ska kunna bevaras på detta sätt. Ekonomisk ersättning ska utgå till de länder som avsätter sådana områden – t o m ska kompensation utgå till de personer som annars skulle kolonisera området. Kalaset ska betalas av regeringar och frivilliga organisationer i de rika länderna för att de är oroliga för att den livsviktiga mångformigheten i jordens ekologiska system och den genetiska variationen håller på att förloras.
Mänga nya Bantustater av sydafrikansk typ ske alltså se. dagens ljus. Programmet kanske kan bli till glädje för Sydafrika också. De.kan avsätta områden där bushmännen får fortsätta att leva som vildar allt medan de bevarar de ekologiska systemen, och för detta kanske inkassera pengar från välmenande naturvårdare världen över.
WEAP är faktiskt inte bara bra naturvård som råkat bli dålig politik. Det är dålig ekologi också. Visst är det bra med balanserade ekosystem, men WEAP behandlar balansen som om den vore någonting statiskt. I verkligheten är ekologisk balans alltid dynamisk balans. Förslaget bör snarare ses som ett exempel på totalitär ideologi – ett försvar för politiska handlingar som i grunden är rasistiska. WEAP är därigenom jämförbar med 30-taleta raslära.
I stället för de isolerade öar av ekologisk balans som WEAP handlar om bör vi sträva efter en total utveckling som medger att ekosystemen överlever i större områden än bushmännens, egentligen hela jorden. Istället för utplundringen av hela jorden – förutom några små områden där nomadfolk ska hålla tillbaka sin utveckling för att den stor.a. utplundringen ska kunna fortgå ännu en tid – bör vi syfta till en sådan utveckling av teknik och samhällsorganisation att människan kan leva i dynamisk balans med sitt lokala ekosystem, förändra det, göra livet drägligare, men hela tiden på. ett sådant sätt att mångformighet, ekologisk stabilitet och genetisk variation inte minskas utan ökas och tar sig nya former.
Den filosofi ECO framförde var genomgående en annan. De byggde p! Paul Ehrlichs utvecklingsfilosofi. Världen har inte resurser för mer industriell utveckling; därför måste u-länderna nöja sig med något slags halvutveckling (semidevelopment är Paul Ehrlichs term) och i-länderna måste tillbakautvecklas (dedevelop). De insiktsfulla och ekologiskt kunniga måste förstås hålla i trådarna, vilket i praktiken måste betyda i-ländernas maktcentra. Hela filosofin kommer att tjäna som ett massivt försvar för att hålla tillbaka tredje världens utvecklingssträvanden alltmedan i-länderna brukar upp resurserna i en långtidsplan för övergång till en mindre resursförbrukande ekonomi, som kan skjutas upp och skjutas upp. En dylik långtidsplan omspännande över 100 år finns i ”Blueprint for Survival”, ett dokument skrivet av i huvudsak samma personer som i satt i ECOs redaktion. Det blir en ny ideologi till försvar för imperialismens snedfördelning av resurserna.
Dålig samordning mellan u-landsdelegaterna
Ett hundratal beslut om rekommendationer och resolutioner togs med majoritetsbeslut. Det var ändå bara i ett par fall som u-landsdelegaterna samlade sig och genomdrev ett beslut mot i-länderna. Det ena var fr an om kompensation för utebliven handel som redan har nämnts. Det andra fallet gällde en särskild fond för förbättring av bebyggelsen i tredje världen. Indien och Libyen kämpade hårt för denna fond och lyckades få med sig de flesta u landsdelegationerna. Av i-länderna var det endast Finland och Island samt de två enda deltagande industrialisera.de socialistländerna, Rumänien och Jugoslav en, som röstade för fonden. De flesta i-länder var kraftigt emot och menade antingen att fonden inte behövdes eller att dess verksamhet bättre skulle kunna skötas av det miljösekretariat som skulle in rättas med Maurice Strong som chef. IECO stödde också den senare linjen kraftfullt, bl a genom att höja Strong till skyarna.
För USAs del vet man väl hur bedömningen gjordes. I den ”svarta bibel”, skriven av utrikesministeriet, som de amerikanska delegaterna hade att rätta sig efter framgick klart att inte en extra dollar till stöd för u-länderna fick utlovas. Bistånd ska behandlas av biståndsorganen.
En annan viktig faktor för i-ländernas motstånd mot bebyggelsefonden kan ha varit att de i förväg hade planerat vad som konkret skulle komma ut av konferensen. Ett nytt organ skulle störa ritningarna. Aspen Institute for Humanist Studies hade ordnat ett möte för att diskutera vilka nya institutioner och organ som borde bli följden av FN-konferensen. Ordförande för Aspen Institute är Robert O. Anderson, portalfigur i Robert O. Anderson Foundation som bildats av vinster från Atlantic Richfield Oil Company. Det är uppenbart att Strongs gamla affärsbekanta va;rit mycket aktiva vid FN-konferensens planering. Startandet av International Institute for Environmental Affairs (IIEA), där både R.O.Anderson och Strong ingår i styrelsen och vars uppgift var att arrangera Miljöforum, har tidigare nämnts.
FNs förberedelser av nya organ efter konferensen förefaller inte att ha varit särskilt omfattande. Åtminstone berördes denna fråga inte mycket i konferensdokumentationen. Man bör nog ändå räkna med att den var väl beredd. Aspen Institutes möte kan ha spelat en viktig roll.
(Ev något om vad som föreslogs på Aspen-mötet; har kollat och misstanken är riktig)
Imperialismens intressen var alltså redan väl tillvaratagna. Inflytandet i de planerande organen var säkrat genom att man sett till att rätt personer besätter de viktiga posterna. Bebyggelsefonden var inte planerad i förväg. Förslaget uppkom under utskottsbehandlingen av den mänskliga bebyggelsens miljöaspekter. Förslaget innebar också att ett antal ” subregionala centra” skulle skapas för undervisning, forskning, informationsutbyte i samband med internationella program för att avhjälpa bostadsproblem och förbättra bebyggelsen i tredje världen. USA motsatte sig också inrättandet av dessa centra. Amerikanerna stödde tanken att sådana program skulle genomföras i F’Ns regi, sade de, men alltså inte att små, lokala institut skulle ha hand om väsentliga delar av arbetet med dem och att det finansiella stödet skulle komma från en särskild fond. Det är uppenbart att frågan egentligen handlade om vem som ska kontrollera verksamheten.
U-länderna genomdrev ändå att fonden och de lokala centra ska bildas. Kenyas delegat framhöll att den vackra principen om internationellt samarbete skulle komma att sättas på prov och visa huruvida det finns två världar – en industrialiserad och en underutvecklad – eller bara en. Han kommer att få notera att så länge u-länderna inte bryter sig ur beroendet av världens kapitalistiska länder, finns bara en värld – den imperialistiska. Sovjetunionen försökte bryta sig ur 1917 men lyckades aldrig riktigt och har nu växt ihop med imperialismen ganska ordentligt. Kina såg länge ut att vara på väg ur garnen, men utrikespolitiken på senare år sätter stora frågetecken i kanten. Kenya kommer att tvingas konstatera att den beslutade fonden aldrig blir någon funktionsduglig fond. FN:s generalsekreterare har visserligen blivit rekommenderad att se till att fonden inrättas, men det finns inga pengar utlovade till den. Inte heller senare lär det bli några pengar eftersom i länderna ganska enigt var emot fonden. Ett argument kanske blir: Om ni accepterar att affärerna handhas av ett annat organ så lovar vi att satsa x miljoner kr … Det är fortfarande pengarna som styr det internationella samarbetet.
Vad Kenya lyckades uppnå, däremot, var att förmå FNs generalförsamling, som samlades i december 1972, att besluta att Miljösekretariatat skulle förläggas till Nairobi. Detta är ett exempel på pseudoframgångar. Det kan se ut som om detta skulle ge u-länderna goda möjligheter till kontakt med det nya organet Men u-ländernas diplomatiska relationer är, till.följd av imperialismen och av tidigare FN-organs läge, orienterade helt mot i länderna. Kontakterna dem emellan måste ofta gå via ett i-land. Ytterst få u länder har legationer i Kenya – av de latinamerikanska länderna är det t.ex. bara Brasilien. Det blir bara det typiskt västorienterade Kenya som får goda kontakter med Maurice Strongs sekretariat.
De afrikanska staternas ideologiska attacker
Läget kan se dystert ut för u-länderna. De frågor de försökte driva på 22
konferensen leder ingen vart. Västvärldens i-länder hade övertaget genom att det är de som har pengarna. Att starta en egen självständig utveckling förefaller vara enda utvägen ur imperialismens garn. Men det är knappast något som man gör på en internationell konferens. Fanns det då inget vettigt de kunde göra där?
Kinas politik var att strunta fullständigt i alla diskussioner om rekommendationerna och satsa all sin
kraft på deklarationen, uppenbarligen i hopp om att den skulle få en viss opinionsbildande verkan. Några u-länder använde samma metodik. De försökte få ett radikalt innehåll i deklarationen och i en del
rekommendationstexter, ett innehåll som skulle kunna klargöra problemens verkliga natur och därigenom stimulera miljöopinionen i väst att ta upp dessa aspekter. I bästa fall skulle en sådan politik leda till en allians mellan en radikal miljörörelse i imperialismens hemländer och en antiimperialistisk politik i tredje världen. Men i dessa frågor lyckades det inte att ena. u landsdelegationerna. En rad afrikanska stater med Algeriet i spetsen lyckades visserligen hyggligt samordna sitt agerande och framställa en rad intressanta förslag. I ett antal av deklarationens principer försökte de få med formuleringar om ekonomiska och sociala orsaker men de gick alla i papperskorgen. I-länderna var eniga emot sådana formuleringar och chauvinistiska stater som Brasilien, som hoppas bygga upp sig till nya kapitalistiska stormakter, givetvis likaså. Resten av u-länderna var splittrade. Några exempel: Till den princip som säger att miljöproblem som kan hänföras till underutveckling bäst kan avhjälpas med utveckling, föreslog de ett tillägg som talad om att dessa problem är orsakade av olika former av utländskt förtryck och dominering. Det avslogs och i stället toga en sats om behovet av stora mängder finansiellt och tekniskt bistånd! Vad hjälper det ifall utsugningen och dominansen står kvar? Satsen tillkom på förslag av Pakistan, Indien och Vatikanstaten.
I den princip som handlar om behovet av resurser för att förbättra miljön ville de afrikanska staterna ha inskrivet principen att de industrier eller organisationer som tillverkar eller sprider farliga preparat ska betala för att städa upp den förstörelse de åstadkommer. I stället togs en vag skrivning om att man ska beakta de ökade hjälpbehov som kan uppkommer i u länderna. Paternalismen flödar på rättvisans bekostnad.
Det dråpligaste exemplet var nog ändå en princip om uttalar att alla länder har suverän rätt att exploatera sina naturresurser. De afrikanska staterna ville ha ditskriven rätten att också kontrollera resurserna, men det gick inte för sig. Imperialismen har uppenbarligen fortfarande initiativet här i världen.
